Puheet

Kulturfonden för Sverige och Finland, 50-års jubileum, Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland

Bästa vänner,
Kära landsmän,
Goda grannar,

Vi befinner oss ikväll här på Hanaholmen som för många av oss framstår som det främsta yttre kännetecknet eller symbolen för dagens jubilar – Kulturfonden för Sverige och Finland.

I den historik över fonden som idag har publicerats kan vi alla stifta bekantskap med den mer eller mindre trilleraktiga historia som utmynnade i tillkomsten av detta kulturcenter som rymt så många av de satsningar och initiativ som kulturfonden för Sverige och Finland stått för och tagit. Redan kampen om placeringen visar vilken vikt man i politiker- och kulturkretsar tillmätte relationerna mellan Finland och Sverige. Hela två statliga kommittéer gick in för Mataskär och i ett skede förelåg en riksdagsmajoritet för Sveaborg. Men trots protester och motprotester blev slutresultatet Hanaholmen och väl så.

När fondens nuvarande ledning i jubileumsskriften förklarar att två fadersgestalter – statsministrarna Tage Erlander och Karl August Fagerholm – knappast vid fondens grundande kunde ha föreställt sig dagsläget är det lätt att förena sig om den bedömningen. Såpass mycket har hänt under de fem årtionden fonden har verkat.

För femtio år sedan var skillnaderna mellan våra båda grannländer ännu betydande. För de flesta finländare var Sverige om inte paradiset så åtminstone föregångslandet. Krigets härjningar och återuppbyggnadsarbetet var ännu i färskt minne, liksom den omfattande svenska hjälpen som jag är rädd för att många unga finländare idag inte längre vet något om. Idag är läget ett annat och samarbetet handlar om att ge och ta i båda riktningarna. Vi kan på ett helt annat sätt än förr tala om mer eller mindre jämställda parter.

Under de senaste åren har vi gång på gång på båda sidor om Bottniska viken uppmärksammat att våra två länder aldrig stått varandra så nära och visst kan man väl säga att det knappast finns två så liknande självständiga stater som Finland och Sverige någon annanstans i världen. Detta bekräftades ständigt inte minst under det framgångsrika märkesåret 1809.

Kulturfonden för Sverige och Finland har genom åren gjort en storartad insats för att inte bara markera detta faktum utan föra ut det i praktiken. Fondens syfte har helt enkelt formulerats så att den skall stärka kännedomen om grannlandets kultur, näringsliv och folk och kontakterna länderna emellan. Den framsynta formuleringen har gjort det möjligt att gripa in på många olika områden, inte bara för att bevilja medel till olika aktörer utan också för att själv fungera som initiativtagare och aktör. Under senare år vill jag speciellt förutom det redan nämnda märkesåret lyfta fram två större satsningar av betydelse. Det gäller Svenskt i Finland, finskt i Sverige och så språksatsningen Svenska nu i Finland som skall få en motsvarighet i Sverige.

Satsningar av denhär typen är av utomordentligt vikt av åtminstone två skäl. Dels visar de på betydelsen av närhet och täta samarbetsmönster mellan två små grannländer i ett utvecklingsskede som präglas allt mer av globalisering. Dels handlar det för Finlands del i hög grad om att förstärka bron till det övriga Norden, den bron går, som känt, inte bara geografiskt utan också både historiskt och mentalt över Sverige – det må sedan gälla folkrörelser, kulturband, näringsliv eller kontakter i största allmänhet. Som jag ser det utgör kanske just detta Kulturfondens för Sverige och Finland största utmaning.

Det gäller därför för fonden, liksom för alla andra som värnar om det finsk-svenska och det nordiska samarbetet att arbeta för att de som tar över kan etablera egna kontakter och spinna vidare på den väv som binder oss samman. Det är självklart att det som skapades på sextio- eller sjuttiotalet inte i samma former som då kan fungera idag eller under kommande år; istället gäller det att ge nya generationer nya möjligheter.

Ett kapitel för sig innebär den sviktande nordiska språkförståelsen som på många sektorer redan inneburit att engelskan tagit över i kommunikationen också inom Norden där varianter av skandinaviska länge var självklara i allt umgänge. För Finlands del är språkfrågan mer politisk än i de tre skandinaviska länderna där tröskeln trots allt är långt lägre. Vi måste inse att det handlar om en omfattande utmaning. Att samtidigt som kunskaperna i svenska bevisligen försämras i Finland och ett generationsskifte på de flesta samarbetsområden äger rum slå vakt om ett nära och förtroendefullt samarbete är ingen enkel sak.

När Finland nästa år tar över som ordförande för Nordiska ministerrådet kommer både språkfrågan och språkförståelsen och ungdomen att utgöra centrala satsningsområden. I båda fallen riktar regeringen blickarna också mot Kulturfonden som en naturlig och viktig samarbetspart.

Min regeringskollega, undervisningsminister Henna Virkkunen har offentligen uttalat ambitionen att tidigarelägga undervisningen i svenska i finska skolor i Finland. Den ambitionen är en viktig politisk markering som genomförd kunde bidra till att i framtiden trygga ett omedelbart och naturligt umgänge mellan våra länder.

Suomenkielisten suomalaisten kannalta kieli on aina tavallaan muodostanut, ei esteen, mutta kynnyksen, vaikka tutkimus tutkimuksen jälkeen todistaa miten pohjoismaalaisia olemme. Pohjoismaisuus on kuitenkin enemmän kuin maantieteellinen kysymys – se on aina ollut ja pysyy osana identiteettiämme ja vaatii sen takia myös poliittisia ratkaisuja niin kouluopetuksen kuin muun suuntautumisemme suhteen. Siksi on tärkeää, että Suomessa tulevaisuudessakin löytyy tarpeeksi ihmisiä, jotka kykenevät välittömään kanssakäymiseen Ruotsin ja muiden Pohjoismaiden kansalaisten kanssa skandinaavisilla kielillä eli useimmiten ruotsiksi. Demokratian kannalta on erityisen tärkeää, että kaikille taataan tämä mahdollisuus.

Kielikysymys on ollut ja tulee olemaan keskeinen Ruotsalais-suomalaisen kulttuurirahaston toiminnassa, jotta suomalaiset Paavo Lipposen sanoin olisivat Itä-pohjoismaalaisia eikä Länsi-venäläisiä.

Ehdotan, että me kaikki nostamme maljan 50-vuotiaalle rahastollemme, sen tähänastiselle, mutta myös tulevalle työlle ja maittemme tiiviille yhteistyölle.

Jag föreslår att vi alla höjer en skål för vår 50-åriga fond, för dess arbete hittills, men också framöver och det nära samarbetet våra länder emellan.