Biografi

BARNDOMSÅREN

Mina föräldrar bodde på Fabriksgatan vid min födelse. Snön smälte under den tiden min mor vistades på barnmorskeinstitutet. Dagen var den 3.4.1965. Klockan slog 13.55 vid min födelse. Mina strategiska mått var 50,5 cm och 3480 g. Senare har vikten ökat 25-falt, längden bara 3,5 gånger.

Janne nuorena

Min far var jurist, min mor hushållslärarinna och svensk immigrant. En lillabror föddes i familjen. I sin fars och storebrors fotspår blev också han jurist, dock bättre betald. Barndomshemmet var tvåspråkigt och kulturellt. Jag lärde mig framför allt vikten av ett gott beteende samt av både allmänbildning och utbildning. Jag är fortfarande övertygad om att hemmet är viktigare än skolan med tanke på barnets utveckling. Att kunna svenska har varit till stor nytta och glädje senare i livet.

Vi flyttade från centrum till Kånala då jag var ett år gammal och som fyra åring till Parkstad. Där bodde vi under hela min skolgång. Utanför Helsingfors har jag bara bott i semestersyfte och i Uppsala som utbyteselev. Barndomssomrarna tillbringade vi på landet. Någon egen stuga hade vi inte utan hyrde än här än där. Bekanta blev bl.a. Ekenäs, Västanfjärd, Jämsä, Laukaa och Pieksämäki. Ganska lantlig var föralldel vår hemmamiljö i norra Helsingfors. Till mina barndomsminnen hör speciellt lekarna på gården, bollspelen och närheten till naturen, men också våra fina vorstehhundar och den ekonomiska knappheten i hemmet.

SKOLÅREN

Mitt intresse under skolåren koncentrerades på all slags idrott (speciellt fotboll), flickor och mellanöl – i varierande viktighetsordning. De primära uppgifterna sköttes dock alltid. Jag var bäst i klassen eller bland de bästa under hela skoltiden och gymnasiet avslutades med laudatur i studentexamen.

kouluvuodet

Bäst gillade jag matematik och gjorde reklam för mitt mattehuvud genom att lära mig utantill de 500 första decimalerna i talet pi (3,14…). Sedermera har jag insett att modersmålet är det viktigaste ämnet. Idrottstimmarna borde utökas, dock av annan anledning. Jag lärde mig också tjäna mina egna fickpengar.

Jag delade ut en massa reklamblad och gratistidningar. Efter fyllda 15 år tills jag fick studentmössan tillbringade jag somrarna och många vinterveckoslut på restaurang El Greco, först som diskare, sedan kallskänkare och slutligen som kockpraktikant. Skulle mina dåtida arbetskamrater se mig idag i köket skulle de troligen skämmas.

I FOSTERLANDETS TJÄNST

Idrottsbakgrunden, scoutintresset och längtan till havet förde mig efter skolan till kustjägarskolan, dit man ännu då måste söka. I ”inttin” lärde vi oss att ”vädret inte är ett förhinder, utan högst ett hinder”. Attityden är viktigast. Har man bra attityd klarar man nästan vad som helst, har man inte klarar man inte ens av lätta uppgifter.

armeijaReservofficersskolan (i varje fall 1. gevärskompaniet) kändes som ett vilohem jämfört med kustjägarskolan. Mobbningen var dock mindre – man utbildade ju dock officerare (och gentlemän). För mig var höjdpunkten i RUK att få verka som gruppledare på den legendariska Kirkkojärvi marschen. Vi klarade oss strålande. Kamraterna i gerillakompaniet har säkert inte ännu heller kommit över förlusten.

Efter armetiden deltog jag i några reservistövningar och 1998 kallades jag till den nationella försvarskursen, där jag innehade rollen som statsminister under den simulerade krisövningen. Senare blev jag överlöjtnant i reserven, som speciellt värmde min krigsveteran-fars hjärta. Fosterländskheten betyder mycket för mig. Viktig är också marskalk Mannerheims tavla på väggen i mitt arbetsrum.

STUDIEÅREN

Min avsikt var att söka in till ”Kauppis” (handelshögskolan), men i sista stund bytte jag åsikt och beslöt att följa i min fars fotspår inom juridiken. När jag inte tog det första inträdesprovet riktigt på allvar fick jag lov att tillbringa ett mellanår på olika byggen. Karriären som byggarbetare höll på att få ett abrupt slut då jag hotades kastas ner i ett hisschakt om jag inte anslöt mig till facket. Jag vägrade ge efter.

Studieåren var toppen. Jag tog ut allt av studietiden samt studentpolitiken. Av studietiden minns jag bäst två vinster i rad i den legendariska ”Pykälä” ölstafetten, av studentpolitiken ordförandeskapet i studentföreningen Pykälä. Tid offrade jag också i Domus Academicas C-sal. Snabbt blev jag färdig, på tre år och tre månader och slutbetyget tål fortfarande att visas upp. Ordspråket inom juridiklatinet jag gillar bäst är ”pacta sunt servanda” (avtal är bindande). Jag avlade också några grundkurser på Hanken, men studierna blev på hälft då jag försvann in i arbetslivet. Jag var ännu ett trevligt halvår i Uppsala för vidare studier, efter det först ett år som assistent på universitetet och sedan ett år som forskare (fortfarande den enda arbetsplats jag inte trivts på). Felet var inte unis utan mitt. Jag förstod inte att jobbet inte var lämpat för mig.

POLITISK MEDARBETARE

Lockad av Ben Zyskowicz sökte jag 1992 jobb på samlingspartiets riksdagskansli där min åttaåriga bana som politisk assistent började. Jag arbetade allt som allt som specialmedarbetare för tre ministrar i tre olika regeringar (Aho, Lipponen 1 och 2).

ek6Mina ministerförmän var utrikeshandelsministrarna Pertti Salolainen och Kimmo Sasi samt justitieminister Sauli Niinistö. Salolainens medarbetare var jag vid inträdet i EU och Sasis vid Finlands första EU-ordförande period. Salolainen och Niinistö var båda partiordförande och vice statsministrar vid denna tid. Jag verkade som samlingspartiets s.k. toppmedarbetare och deltog i en mängd regeringsförhandlingar och bl.a. regelbundet i regeringens aftonskola. Jag är fortfarande av den åsikten att en kompetent medarbetare har mer makt än en bakre rads riksdagsman – och att detta inte är helt orätt.

Tre år gick också som sekreterare för partiets internationella ärenden. Att träffa hundratals och åter hundratals center-höger politiker och politiska medarbetare i samband med tiotals olika ämnen vidgade vyerna. De lösningar man i Finland i vissa fall gått inför är verkligen bara alternativa lösningar.

I HELSINGFORS KOMMUNALPOLITIK

Invald i stadsfullmäktige blev jag första gången 1996. Fyra år tidigare hade jag missat inval med tolv röster – nu var valresultatet klart. År 2000 blev röstetalet ännu större och 2004 fördubblades det. I kommunalpolitiken var karriären klart på uppåtgående. Först vanlig stadsfullmäktigeledamot och en plats i hälsovårdsnämnden, sedan ordförande i idrottsnämnden och efter det en plats i stadsstyrelsen. Nästa steg framåt var valet till gruppordförande för fullmäktiges största grupp dvs. samlingspartiet år 2003.

År 2005, efter att Jussi Pajunen valts till stadsdirektör, efterträdde jag honom som stadsstyrelsens ordförande, kanske den mest eftertraktade förtroendemannaposten som finns. På köpet blev jag automatiskt ordförande för Delegationen för huvudstadsregionen och Helsingforsregionens (14 kommuner och städer) samarbetsmöte.

Då jag blev utsedd som minister våren 2007 så hamnade jag avstå mig från mina utsiktsposter inom kommunalpolitiken. Statsrådet lämnade jag dock inte. Det är bra för en minister att följa och påverka på sin hemorts saker där. 2008 blev jag invald för fjärde gången in i statsrådet, denna gång från en ministersplats. Jag fick tacksamt med röster, långt över 7000, vilket gjorde mig nationellt tredje största rösttagaren.

Då min mandat som bostadsminister slutade 2011, var jag vid sidan om riksdagsarbetet färdig att jobba med hemstadens centrala förtroendeuppdrag. Då jag hade samlat en helmassa erfarenhet inom kommunalpolitiken, blev jag 2012 vald som statsrådets 1. ordförande. År 2012 var även i övrigt också en succé. Efter kommunalvalet behöll Samlingspartiet sin plats som stadens största parti. Min personliga röstantal steg till 7900. Tack vare Helsingforsborna blev jag hela nationens röstmagnet.

Helsingfors har 560 000 invånare dvs. mer än Luxemburg eller Island och ca 2,5 ggr mer än landets näststörsta stad. Huvudstadsregionen har ungefär 1,3 miljon invånare och Helsingforsregionen ännu fler. Regionen producerar en tredjedel av nationalprodukten. Trots att jobbet som en central förtroendevald i staden är arbetsdrygt är jag fullt övertygad om att riksdagsarbetet i varje fall för mig kompletterar det förra förträffligt.

Jag är en bättre påverkare i Helsingfors då jag har daglig kontakt med rikspolitiken och jag är en bättre riksdagsman då jag har ett äkta och djupt kunnande i min hemstads och valkrets politik.

SPORTBUSINESS OCH IDROTTSGLÄDJE

År 2001 hade jag verkat som medarbetare i rikspolitiken i olika uppgifter åtta år i rad. Jag hade glidit in i politiken av misstag, trots att jag som marknadsekonomiorienterad egentligen skulle söka mig till den privata sektorn. Nu var det hög tid att göra det jag ursprungligen ville göra. Jag var inte direkt utled på politiken, men ville vara mer självständig.

Elämäkerta2

De politiska medarbetarjobben var krävande och ansvarsfulla, men trots allt assistentjobb. Politiken ville jag inte lämna, men beslöt att i fortsättning sker det på mina egna villkor. Jag blev VD i Track & Field Finland Oy ägt av Finlands Idrottsförbund och jobbade där tills mitt inval i riksdagen. Det var fartfyllt, engagerande och lärorikt att jobba i ett litet företag med fem anställda där VD:s uppgifter är synnerligen varierande. Speciellt gladde det mig att få delta i allt mellan himmel och jord och till slut också vara den ansvariga.

Arbetet var belönande också i den bemärkelsen att jag kunde kombinera ett jobb i den privata sektorn med mina egna hobbyer dvs. idrotten och på det sättet indirekt kunna främja idrottskulturen i landet. Helsinki City Marathon och ”Sverigekampen” har en speciell plats i mitt hjärta, då jag har fått vara med och arrangera dem.

RIKSDAGSMANNEN

Jag ställde upp i riksdagsvalet första gången år 1995, med tillfredsställande framgång med tanke på min ålder och hur (o)känd jag var. År 1999 ställde jag inte upp, vilket säkert var ett klokt beslut, redan med tanke på det att Niinistö dammsög rösterna (30 000) i Helsingfors. Detta lämnade inte mycket utrymme för en ung manlig jurist. Men i valet 2003 ställde jag upp på allvar. Resultatet var därefter. 4 657 röster och en plats på arkadiabacken. Jag förde kampanjen under sloganen ”aito oikeistolainen, oikea helsinkiläinen” (äkta höger, verklig helsingforsare).

KokeiluMed min högerkampanj ville jag föra fram att det borgerliga Finland förtjänar att även representeras av äkta borgare och inte av ickesocialistiska halvsocialdemokrater. Jag ville även rentvå ordet höger.

I riksdagen kan inte en ung parlamentariker mycket påverka vilka utskotts- och förtroendeposter han får. Som jurist placerades jag i lagutskottet och med EU kunskapen jag fått via medarbetar posterna hos utrikeshandelsministrarna i stora utskottet. Min tvåspråkiga bakgrund gav mig naturligt nog en plats i Nordiska Rådet.

Som ung representant för ett oppositionsparti i riksdagen var vardagen förunderligt fartfylld och krävande. Jobb fanns tillräckligt, olika lagförslag och promemorior haglade över mig med överraskande fart. Man antas ha en ståndpunkt i de mest underliga frågor och underverk förväntas på löpande band. Faktum är att man i det långa loppet bara kan verka genom att kunna och behärska frågorna. Detta strävar jag till. Tiden får utvisa hur jag lyckas.

I mitten av valperioden flyttade jag från lagutskottet till grundlagsutskottet, otvivelaktigt ett av de högst värdesatta ? men också arbetsdrygaste utskotten. På våren 2006 hade jag möjlighet att gå vidare i karriären inom de egna leden då jag valdes till riksdagsgruppens viceordförande. Som delaktig i partiledningen började dagarna fyllas av allt fler interna möten. Det att man konkret får vara med och utforma partiets kommande val- och regeringsprogram är dock ytterst belönande.

TILL MINISTER

Till 2007 års riksdagsval gick jag med sloganet ”Helsingforsarnas riksdagsman”. Det var naturligt, då jag som sittande stadsstyrelseordförande hade profilerat mig starkt i Helsingfors och huvudstadsregionens frågor. Jag hade även fått riklig publicitet, särskilt då jag var en av de mest centrala beslutsfattarna vid införlivningen av västra Sibbo med Helsingfors.

I själva valet lyckades jag att fördubbla mitt röstetal till drygt 9000 röster. Antalet röster ökade i hela staden, men proportionellt mest i östra Helsingfors.

virkavala

I arrangemangen efter valet hade jag äran att bli invald som grundlagsutskottets ordförande. Viktigare var dock samlingspartiets utmärkta valframgång som i sin tur öppnade dörrarna till regeringsförhandlingar. Valresultatet var historiskt eftersom det var frågan om den första borgerliga regeringen i Finland som har tillsatts utgående från valresultatet på över 40 år. I regeringsförhandlingarna svarade jag för samlingspartiets del för kommun- och regionpolitiken samt för frågor som gällde inrikes- och justitieministeriet.

Den största saken för mig var naturligtvis att bli invald i Vanhanens II regering som bostadsminister. I rollen som bostadsminister hör till mitt ansvarsområde alla ärenden som hör ihop med boende, byggande och planläggning samt också frågor som gäller det nordiska samarbetet. På det här sättet blev jag utnämnd som minister både till miljö- och utrikesministeriet.

Som bostadsminister påverkade jag mycket bla inom att befrämja byggnaders energieffektivitet. Ett ännu starkare spår lämnade jag inom att sänka långvariga bostadslösheten. Jag startade också byggnaders fuktighets- och mögeltalko samt byggandets normaliseringstalko.

Stimuleringen inom byggindustrin visade sig vara våldigt lyckad i efterdynignarna av finanskrisen.

Dock fick jag kanske allra mest uppmärksamhet som tyglaren av vårdlösa shoppingcentrumsbyggandet. Garanterandet av åtkomligheten av butikstjänster speciellt till åldringar, omgivnings- och klimatvärdens samt försvarandet av europeiska stadskulturen, gav en stark värdegrund att motarbeta dåligt planerad shoppingcenterbyggande utanför stadscentrum.

Frågan är ännu också aktuell speciellt med att betrygga små- och medelstora nejders och landskapscentrums livskraft. Helsingfors, Tammerfors och Åbo centrum klarar sig nog alltid. Men många mindre orters stadscentrum hotas att ödeläggas – och i vissa fall har detta reda skett – pga handelscentrum som byggts på fel platser. Fast jag håller för marknadsekonomi och företagsamhet, har allt sin gräns. Jag lanserade termen Ansvarsfull marknadsekonomi i denna kamp, som förklarar bra vad det är fråga om.

I sin helhet var bostadsministgererat väldigt givande. Under fyra år hinner man med ett och annat, men i vissa projekt är tidsfristen för kort. Exempelvis att befrämja skäligt prissatt bostadsproduktion eller stabiliseringen av bostadsmarknaden i huvudstadsområdet kräver en essentiellt längre betraktningstid. Vår bostadsstock förnyas årligen med c. en procent, så det finns inga snabba lösningar ens i teorin.

SOM ORFÖRANDE FÖR STÖRSTA RIKSDAGSGRUPPEN

2011 års riksdagsval blir i historian av Sannfinländarnas ”jytky” och av dess inverkan på hela partiplanet. Historiskt var också Samlingspartiets kliv till största partiet. Jag hade igen stor framgång och min personliga röstmängd steg denna gång över 11000.

Bildandet av regeringen visade sig vara exceptionellt svårt och regeringsprogramsdiskussionerna drogs rekordartat ut. Till slut uppstod Jyrki Katainens six-pacg regering. Jag agerade som partiets förhandlare ansvarig för kommunalärenden. Då regeringsprogrammet blev färdigt ansågs kommunaldelen som dess pärla, men några år senare har situationen ändrat markant.

washingtonNär vardagsarbetet började, fann jag mig själv vara ordförande för vår riksdagsgrupp. Att dra regeringsgruppen är säreget i riksdagsarbetet, att vara statsministerparti gör det alldeles speciellt. Utsiktsplatsen är fin och det finns en helmassa kordinationsarbete. Det är fråga om en sorts förtroendeuppdrag, man måste få alla att hålla ihop. Man får och bör vara med i allt essentiella, men ändå är takten mycket lugnare om man jämför fast med ministersarbetet.

Av de månghanda uppgifter jag haft är det en som gör mig speciellt privilegierad. Det var att köra ihop vår 95-års jubileumssjälvständighetsbeslut där vi märkvärdigt förbättrade våra krigsveteraners rättighet till en annständig rehabilitering. Att vara verksam i statens idrottsråd var också angenämt, men hamnade ge upp posten pga ministerposten, jag hade just kommit i farten med att lyfta rörelsehindrades saker på politiska agendan.

TILL NÄRINGSMINISTER

I november 2012 gick jag igen till regeringen, denna gång som näringsminisater. Uppdraget är ett av regeringes mest utmanande, i sin mångfaldighet. Till ansvarena hör litterärt alla landets saker mellan himmel och jord, även under jorden, då rymd- och gruvärenden hör även till mitt ansvarsområde.

Tidpunkten var också väldigt utmanande. Näringsstrukturen hade blivit ruckad enormt av globala förändringarna, vår ekonomis traditionella baspelare var i stora svårigheter, vi hade tappat tiotusentals arbetsplatser, och till råga på allt hade vår konkurransförmåga blivit sämre. Att befrämja förnyelserna i vår ekonomi blev som en naturlig utmaning.

Börjag av ministerposten känneteknas av några högprofila företagshändelser. Deskriptivt är att endast 15 minuter efter att Presidenten har utnämnt mig som minister, presenterade jag i ekonomiskapolitiska ministerrådet STX –ärendet och ännu samma dag var jag och kungjorde om Talvivaaras problem. Lite senare steg Fennovoimas kontroversiella kärnkraftsprojekt starkt på min agenda, till vilken tidigare riksdagen hade gett sitt principiella beslut.

Näringsministern är ANM:s ansvariga minister. Till ansvaren tillhör både närings- och innovationsärenden, energipolitiken i sin helhet och regionala utvecklandet. Utöver det innehöll min portfölj Finansministeriets frågor om penningmarknaden. Det fanns att göra. Arbetet hade en stark internationell dimension. Som en del av detta började jag reguljärt dra handelskommissioner under mina exportsbefrämjningsresor.

När Sipiläs regering utnämndes i slutet av maj 2015 hade jag varit minister i sammanlagt 2451 dagar. Nya utmaningar väntar på mig i Luxemburg dit jag flyttar till hösten och börjar som vice generaldirektör för Europeiska investeringsbanken 1.9.2015.

UR PRIVATLIVET

En politisk karriär kopplas nuförtiden alltmer samman med frågan om privatlivets gränser. I detta avseende försöker jag vara mycket restriktiv. Jag tillät t.ex. inte att journalister eller fotografer var närvarande på mitt bröllop. Många av mina kolleger som förhåller sig positivare till personifieringen, underhållningsfaktorn och ytligheten av politiken tycker att jag är dum. Jag respekterar mig själv dock bättre så här.

Några basfakta är dock värda att notera. Jag har en bror, en halvbror och en halvsyster. Mina föräldrar har båda gått bort. Själv är jag andra gången gift. Min hustru är professor i smådjurskirurgi vid Helsingfors universitet. Jag är inte så värst religiös, men värdesätter högt den kristna etiken. Jag bor i Tölö. Jag läser mycket, idrottar gärna, speciellt golf, jogging, rinkbandy, innebandy och tennis. Jag är mer en kvälls- än morgonmänniska. Jag dricker gärna rödvin – och äter pasta och glass.